Jessica - Tycker och Tänker

Det har varit himla dåligt med uppdateringar på denna blogg kan man lugnt erkänna... Har ju startat en blogg för barnen så nu är all min energi där men ska försöka lägga in några inlägg här med ibland... 

Mycket har hänt sen jag skrev sist, det märks att man levt ett "lyxliv" de senaste åren med att kunna bestämma själv när man vill/kan jobba medan man pluggat. Nu har man inget val, det är jobb varje dag - vare sig man vill eller inte...

Såg att jag gjort ett inlägg angående svininfluensan och det som är lite komiskt är att jag faktiskt åkte på den. Jag blev testad och konstaterad, barnen var också dåliga men testades aldrig men jag antar att de också hade den... Vi överlevde i allafall som ni märker...

Vi har haft en väldigt jobbig höst med många sjukdomar som avlöst varandra, någon av oss vabbade minst en gång/vecka samt att jag åkte på allt barnen hade så jag var hemma och var sjuk väldigt mycket också. 

Även om det inte känns som så i dagsläget så är snart våren här!!! (Skriver jag med full snöstorm utanför fönstret) Längtar verkligen till våren, jag som i vanliga fall älskar vintern är så trött på all snö och kalla vindar. JAG VILL HA SOL!!!!

Nu så får det räcka för denna gång, lovar att det inte ska ta ett halvår till nästa uppdatering!!!

//Jessica

Jösses vad tiden försvinner nu när man börjat jobba igen. Orkar ingenting efter att barnen har somnat på kvällen, kan säga att det varit minst sagt intensivt denna första månad men det blir bättre... (hoppas jag)

En sak som irriterar mig just nu är vissa människors egocentriska beteende, ego måste man få vara när det gäller sitt egna välbefinnande men personligen skulle jag aldrig tillåta att mitt egna ego skulle betyda att någon annan får lida... Men vissa verkar bara ha sig själv och sitt att tänka på och ser inte koncekvensen för andra. Sen har man mage att tycka synd om sig själv då man inte får som man vill, även om det skulle betyda att andra får ett helvete....

Är fruktansvärt irriterad just nu och bara svamlar, men det blev ett inlägg iallafall...

//Jessica

Sitter och funderar över sjukvården och den omtalade "svininfluensan". Vid flera tillfällen har jag fått höra om familjer som blivit nekade sjukvård då man inte vill ha dit influensan, i ett av fallet var det inte ens influensan. Hur kommer det då bli när influensan slår till på allvar, eller har den redan gjort det, men folk får den inte diagnostiserad då vårdcentraler odyl är rädda för smittan? Kommer det vara så att de enda fallen man får reda på genom media är de som verkligen måste få hjälp då det gått så långt att man fått andra sjukdomar? Mannen i Norrköping har det varit tyst om ett tag, vad hände med honom? Han som tom hade sökt sjukvård tidigare men skickats hem med värktabletter, är det konstigt att det då går så långt att det blir livshotande?Jag ser en stor fara i detta, människor kommer bli nekade sjukvård, sitter hemma på sin kammare och mår dåligt och blir inte välkomna förrän det nästan är försent. Är det så vi vill ha den svenska sjukvården? Så omtalad som influensan är så måste väl varje kommun ha beredskap, någon instans som tar emot människor med influensan... Kommer influensan bli något tabuartat som man inte vågar tala om? Känns redan nu som om det finns en stämpel på influensan som något "fult", men vad är skillnaden mellan den vanliga influensan som kommer varje år? Förutom att denna är mer smittsam, eller är den det? Statestiken som förs verkar ju vara helt opålitlig eftersom många fall inte kommer att komma in där då man inte är välkommen någonstans. Sen är frågan vaccinera sig eller inte??? Kommer vaccinet att hjälpa eller får man biverkningar utav den??? Jag är ju en person som är i riskzonen (enligt mig själv), det är jag och andra pedagoger inom barnomsorgen som kommer att få ta hand om barnen när de insjuknar, blir tillbaka skickade för tidigt eller ännu värre, barnen som har influensan hemma men ännu inte insjuknat själva.... Vi som har arbeten med andra människor/barn är verkligen utsatta så det är väl bara att vänta och se när första fallet kommer, det är bara att hoppas att inte personalstyrkan insjuknar först... För vem tar då hand om barnen???

//Jessica

Nu var det några dagar sen sist, kroppen mår bättre efter några dagars vilande och nu sitter jag här framför datorn i en tyst lägenhet... Barnen sover och maken är iväg och ska springa midnattsloppet. Det är tyst och tomt, andra skulle njuta totalt och många önskar sådana här stunder, men inte jag... Jag tycker inte om att vara ensam på kvällar och nätter, vet inte vad det är men det känns som om det är något som saknas... Gå och lägga sig är det värsta, visst är det skönt med "egentid" men den har jag hellre på dagarna än på kvällar/nätter... Nu blir det film och godis i några timmar sen får man väl masa sig till den tomma sängen och längta tills maken kommer hem och lägger sig brevid......

//Jessica

Böjer man verkligen ordet så? Jag slog upp det och ja enligt den sidan så var det så... Men blir jag elak ju mer ont jag har? Det stämmer nog ganska bra, eller elak och elak, man har sämre tålamod iallafall har jag märkt... Just nu har ju jag fruktansvärt ont i en arm, ryggen och nacken allt efter en klantig cykelvurpa som jag inte ens kan minnas vad som hände. Kan inte hitta en logisk förklaring till det, det enda jag kan tänka mig är att styret faktist gick sönder och inte följde med ordentligt när jag svängde. Min andra teori är faktist att en bil snuddade till mig vid bakhjulet för den bilen som var närmast mig stannade inte utan fortsatte åka när jag gjorde mina cirkuskonster i luften. Det måste nog sett lite konstigt ut då jag på något sätt snurrat ett halvt varv och landat på vänster arm. Borde ha landat på höger eller på magen, men som sagt jag har ingen som helst aning då jag inte kommer ihåg något från själva smällen förutom minnesbilder av asfalt som närmar sig, axeln som slår i och tillsist dunket när hjälmen slår i backen...De sekunderna när allt hände är svart, men jag kommer ihåg allt i minsta detalj före, vilka bilar som var runt omkring, var det stog människor och efter var cykeln låg. Hur en bil stannar, vevar ner rutan och frågar hur det gick. Jag kollar armen, känner på huvudet och vinkar - det är ok. Men var det det? Jag reser mig upp och tar upp cykeln som ligger så fint utmed trottoaren, ser att vattenflaskan läckt. Går några meter och tar upp telefonen och ringer maken och ber honom möta mig. Är nära hemmet så på några minuter ser jag honom gå över parkeringarna, sen börjar han springa och jag går mot honom, där känner jag chocken, jag får ingen luft, försöker andas lugnt men det går inte. När maken äntligen är framme kommer luften tillbaka. Han tar cykeln och vi går långsamt hemmåt... Jag hade en jävla tur, jag använde hjälm vilket räddade huvudet, hjälmen är dock bara att slänga, armen och axeln fick den största smällen och är skrapad och svullen, lär bli ett rejält blåmärke när svullnaden ger sig. Sen fick sig tummen en smäll men det har gått över idag.... Det kunde varit värre helt enkelt, nu kommer alla tänk om, måste försöka sluta tänka så och vara glad över att det gick så bra som det gjorde. Men det är svårt... Idag har hela kroppen värkt, har försökt att jobba men var tvungen att ringa efter maken så att han fick köra hem mig. Tror inte att det är någon större fara utan mest att man har spänt sig och att kroppen är mör efter upplevelsen... Det går nog över, men om jag går tillbaka till ont-ondare-ondast så är det nog endå en smart böjelse, man blir nog lite ondare ju ondare man har, inte medvetet. Men mår man inte bra orkar man inte vara snäll, trevlig och framförallt inte pedagogisk. Känner verkligen för dom som har så här ont varje dag, år efter år. För det är fan inte kul...

//Jessica